Fortell meg noe jeg ikke vet


Jeg spør meg selv rett som det er; vil jeg egentlig vite noe om alt det jeg ikke vet noe om?

Eiraeiro-fengselet

Eiraeiro-fengselet, ca. 10 mil nord for Asmara, hovedstaden i Eritrea, der vi vet at fange Nr. 36, Dawit Isaak, har sittet og for alt vi vet kanskje fortsatt sitter fengslet.

Og skal jeg måtte ha dårlig samvittighet for å verge meg mot all brutalitet, ondskap, sykelig egoisme, grådighet og masochisme? Skal jeg måtte piske meg selv mentalt, fordi jeg lever i trygghet og fred? Og hvordan skal evt. en slik selvpining utføres? Er det twitter som er ”arena” for det også? Det er underlig å observere, på nettet, og inni meg, hvordan uttrykte tanker om avmakt, i forhold til alt det jævelige, fort forkrøbles til selvforherligende vendinger, til fraser som en travel hverdag oppløser.

Internettet er farlig. Det lokker med så mye – av alt – med siste nytt, med dritt – og med det jeg ikke var klar over at jeg ikke visste noe om. Tilgangen ligger der, på skrivebordet, på nattbordet, eller i bukselomma – eller her, mellom oss, på bordet, mens samtalen eller enetalen spinner videre på den ene eller den andres premisser. Ikke sjelden i en subtil konkurranse om hvem av oss som har fått med seg det aller siste, for eksempel om; Trumps eller Tegnells siste løgner – eller om hvordan det gikk med Nikolas fra Fauske. Fant de ham? Eller med Zhang Zhan i Shanghai? Hun som ble tiltalt for på internett å ha oppildnet til strid og framprovosert trøbbel i den første kaotiske fasen av pandemiutbruddet? Fire år i fengsel fikk hun, leser vi på mobilen. Og mens jeg legger nok en vedkubbe i ovnen, går tankene til Tigray, til den pågående krigen der nede, nord i Etiopia. Hvordan skal det gå med dem?

(*; det var i Lars Amund Vaages skuespill Baronen, Oktober forlag 1987, at uttrykket Fortell meg noe jeg ikke vet slo i mot meg første gang).

Nå, mens krigen, eller geriljakrigen, raser i Tigray har min maniske nyhetshunger gitt det forslitte uttrykket Fortell meg noe jeg ikke vet en presserende aktualitet. Jeg har kjente og kjære der nede, men ingen av dem kan fortelle meg noe om det som utspiller seg der nå, all den stund Etiopias regjerning har koblet ut internett og telefonlinjene i Tigray. Det er stille derfra nå.

Bortsett fra Peter M. Johansens analyser i Klassekampen (sist 7.1.2021.) ”Varselrop om etnisk vold” er det foreløpig, så vidt jeg kan se, stille om denne krigen og konflikten i norske medier. Slik det er om det som skjer, eller ikke skjer, i Etiopias naboland Eritrea. 2021 er knapt en uke gammelt og til høsten, den 23. september, vil det være tyve år siden Eritreas diktator, Isaias Afwerki, stengte all såkalt fri presse og fengslet et skremmende stort antall demokrati- og reform-innstilte politikere og journalister. Ingen vet hvor de er. Ingen, annet enn Isaias Afwerki og hans nære ”kollaboratører”. Ingen utenom disse vet hvem av de fengslede som lever. Og ingen av de fengslede er blitt stilt for retten, tiltalt for noe, eller dømt.

Fortell meg noe jeg ikke vet, tenker du kanskje? Jeg beklager, men det kan jeg ikke. Selv ikke mine venner i Asmara, fra årene 1992 til 2000 da jeg samarbeidet med dem, tør antyde noe om de forsvunne i e-postene og brevene jeg har fått fra dem siden den gang. Men jeg vet om en bok, som bør leses.

Jeg vil tro de aller fleste NDF-medlemmer vet at eritreeren, og fra 1992 svensken, Dawit Isaak er blitt en internasjonalt kjent journalist og forfatter. Han var blant dem som forsvant / ble fengslet 23. september 2001. NDF hadde støttet arbeidet med å opprette et eritreisk dramatikerforbund på midten av 1990-tallet. Vi dannet til og med en egen Eritrea-Gruppe i forbundet. Spennende planer og drømmer om samarbeid hadde vi, og noe rakk vi da også å gjennomføre, men etter september 2001 fremsto samarbeid med kolleger der nede som støtte til diktaturet. NDF har gitt flere Solidaritetsstipend til eritreiske dramatikere; i 2007 til Dawit Isaak og hans kollega Fessehaye Yohannes, som døde i fengsel. Hans halvpart av stipendet gikk til hans etterlatte i Eritrea, via stråmenn i Canada. Dawit Isaaks andel gikk til hans kone og barn i Göteborg.

Den 6. juli i fjor sommer meldte plutselig NTB at Dawit Isaaks datter Betlehem, ifølge svensk presse, hevdet at farens frigivelse var nært forestående. Hun ville ikke, kunne ikke, si hvorfor hun visste dette, men påsto like fullt at dette snart ville skje. Så vidt meg bekjent har det ikke skjedd. I Dagens Nyheter samme dag uttalte hun om faren sin; ”Det finns ingen tvekan, jag fördömer hans val.” Dét at han valgte å reise tilbake til Eritrea i 2001. – Hun har selv begynt å skrive; i mars i fjor utkom romanen Mitt liv utan dig, som ble dramatisert av Ninna Tersman – til monologen Jag är Betlehem Dawit Isaak, fremført av skuespiller Senait Imbaye; med urpremiere på Angereds Teater i Göteborg 6. mars i fjor.

Dawit har sittet 20 år i fengsel, uten lov og dom, under umenneskelige forhold. Kan et menneske overleve det? Vitnemål om fangenskap og tortur er talløse. For fire hundre år siden satt filosofen og forfatteren Tommaso Campanella tredve år i fengsel. En av de mange gangene Inkvisisjonen torturerte ham stønnet han; ”Ta meg ned herfra! Jeg er din bror.” I en av fengselscellene skrev han boken La Citta del Sole, Solstaten, der han drømmer om en ny verdensorden, og et nytt syn på mennesket. Av de 772 norske jøder som ble sendt til Nazi-Tysklands tilintetgjøringsleirer var det bare 34 som overlevde redselsårene. Franskmannen Henri Alleg forteller i sin bok fra 1958; La Question: Suivi de La torture au coeur de la République om hans kamp for å overleve den franske kolonimaktens grusomme, én måned lange tortur, som han ble utsatt for i juni 1957, i Algerie.. Hva kvinner er blitt utsatt for av tortur, voldtekt og slaveri opp gjennom historien er grenseløst: Khadidja Hassan Zidane vitnet under rettssaken mot den tidligere diktatoren i Tsjad, Hissène Habré, i Senegal 19. og 20. oktober 2015. Hun og andre kvinner beskrev sine opplevelser i ørkenleiren ved Oudi-Doum, der ni kvinner og jenter ble tvunget til ”å betjene soldatene” til Hissène Habrés hær.”

(https://www.hrw.org/news/2015/11/21/ex-dictators-trial-women-reveal-dark-secrets)

Etter å lese om situasjoner og tilstander som disse har Dawits milde vennlige vesen hver gang vist seg i min bevissthet. Der, i grenselandet mellom fantasi og fakta, har møter oppstått. Jeg har sett ham for meg, i cellen hans, og spurt ham/meg selv; lar det seg gjøre å overleve tyve år i et eritreisk fengsel?

Uncensored-Voices-Essays-and-Poems-and-Art-Works-by-exiled-Eritreans-fra-PEN.

Uncensored Voices Essays and Poems and Art Works by exiled Eritreans fra PEN.

( https://www.lehmanns.de/shop/literatur/41642177-9783854098898-uncensored-voices )

Internettet er farlig. Løgner florerer. Sannhet og fakta er blitt størrelser med en forsterket, og man kan kanskje til og med si at de nå er blitt til livsnødvendige meddelelser, aller helst til kjensgjerninger, med en fornyet kraft og verdi. For deg som måtte ønske å få vite mer om situasjonen i dagens Eritrea; om forholdene for de opposisjonelle – for dem som er forfulgte og fengslede – for alle dem som enten lever i eksil eller for dem i hjemlandet, som på forskjellige måter arbeider for og drømmer om et demokratisk og fritt Eritrea, vil jeg anbefale boken Uncensored Voices. Utgivelsen ble realisert med støtte fra; PEN Eritrea, PEN Østerrike og PEN DeutschSchweizer Zentrum, i 2017. Her skriver 14 eritreere om sine erfaringer og tanker omkring ytringsfrihet, arrestasjoner, fengsling, flukt fra hjemlandet, tilværelser i eksil – i essays, i dikt og bilder. Her er også en liste med korte biografier over de lengst fengslede og mest omtalte (utenfor landet) eritreiske journalistene. Redaktører er Daniel R. Mekonnen, Tedros Abraham og Abraham T. Zere. Bidragsyter Fikrey Yeman bor i Norge og har en blogg: https://merebpoetry.com – der størstedelen av innholdet er skrevet på tigrinsk. I boken forteller han, levende og høyst lærerikt for en nordmann, om flukten fra Eritrea gjennom Sudan, Sahara opp til Libya – med Europa som mål.

Jeg viser til den svenske journalisten Björn Tunbäcks mer detaljerte omtale av Uncensored Voices, som du kan lese, nedenfor. Björn Tunbäck er journalist i Sveriges Television i Göteborg. Han har blant annet arbeidet med programmene Kaliber og Uppdrag Granskning. Han er styremedlem i Reportrar utan gränser. Björn har vært sterkt engasjert i arbeidet for å få Dawit Isaak frigitt.

Dawit Issak's Hopp – Historien om Moses och Manna & Andra Texter”

Dawit Issak’s Hopp – Historien om Moses och Mannas kärlek & Andra Texter”

Björn har også vært en svært viktig drivkraft bak utgivelsene av boken Hopp – Historien om Moses och Manna & Andra Texter på Svante Weyler Bokförlag 2010. Her gir Dawit et sjeldent innblikk i eritreisk hverdag og virkelighet fra årene og tiden like før sammenbruddet i 2001.

I arbeidet for å få Dawit satt fri, rettet mot politikere i EU, har Björn også spilt en sentral rolle. I samarbeid med Svensk PEN, i det som må ha vært en strevsom prosess, praktisk og økonomisk, til tross for støtte fra både Svenska Akademien og The Kality Foundation, lyktes det Björn å få Hopp & Andra Texter oversatt til engelsk og fransk og utgitt i en tospråklig utgave i 2019. En tyskspråklig utgave av boken kom samme år. Björn var produksjonskoordinator for utgivelsen Hoffnung und andere Texte utgitt av Erhard Löcker GesmbH i Wien, på oppdrag fra Österreichischen P.E.N. http://penclub.at/edition-pen/

 

REPORTRAR UTAN GRÄNSER’s siste fremstøt er at de den 21. oktober i fjor anmeldte president Afwerki og syv andre i landets topp ledelse til svensk politi for brudd på menneskerettighetene:

”Idag anmäler Reportrar utan gränser åtta personer i Eritreas statsledning för brott mot mänskligheten, tortyr och påtvingat försvinnande i Dawit Isaaks fall. Anmälan lämnas till åklagarmyndigheten i Göteborg, och är undertecknad av tolv framstående internationella människorättsjurister, bland dem mottagaren av Nobels fredspris, Shirin Ebadi (Iran), FN:s förra högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay (Sydafrika), och Kanadas tidigare justitieminister, Irwin Cotler. Anmälan stöds även av de svenska juristerna Jesús Alcalá och Percy Bratt.”

https://www.reportrarutangranser.se/reportrar-utan-granser-anmaler-eritreas-president-for-brott-mot-manskligheten/

Det er Dawit Isaaks skjebne jeg beskriver i min teatertekst Jeg er din Bror*. En tekst som så langt ikke har vekket interesse noe sted, bortsett fra blant eritreere i eksil i Tyskland og Sveits. I bokens etterord (Bokforlaget Zeno 2017) skriver jeg: ”Dawit Isaak og de andre fengslede opposisjonelle må ikke glemmes. Selv om de måtte være døde nå, må de ikke glemmes. Jeg er din bror er et bidrag til dette ikke å glemme dem. Et forsøk på å levendegjøre den uutholdelige stillstand og tortur Dawit Isaak uten tvil må eksistere under. I en 3 x 3m betongcelle, i det avsidesliggende og fryktede Eiraeiro-fengslet. I cellen der lyspæren i taket over ham aldri slås av. I total isolasjon. Der vokterne ikke har lov til å snakke med fangene. Der fangene utelukkende tiltales med nummer, aldri med sitt navn. Men hver fange har et navn, og en historie. I Jeg er din bror er fangens navn Dawit Isaak.”

Men lever han? – Det vet jeg ikke, men jeg vet vi er mange, som håper å få se Dawit igjen.

Strofe 74 i Rubáiyát av Omar Khayyám – (1048-1122), oversatt av Edward FitzGerald (1809-1883) lyder:

“Yesterday This Day’s Madness did prepare;

Tomorrow’s Silence, Triumph, or Despair:

Drink! For you know not whence you came, nor why:

Drink! For you know not why you go, nor where

 

Karsheli Fengselet i sentrum av Asmara (Foto: Tamara Baraaz)

Karsheli Fengselet i sentrum av Asmara
(Foto: Tamara Baraaz)

*: Tittelen Jeg er din bror er hentet fra et verk av Luigi Amabile, fra 1882, gjengitt i Marguerite Yourcenars essay Tone and language in the historical novel i That Mighty Sculptor, Time – Farrar, Straus and Giroux, New York 1992. Ordene er fra en spions rapport fra den offisielle rettergangsprotokollen fra inkvisisjonens rettssak mot Campanella, i Napoli 1597-1601.


Om Uncensored Voices, av Björn Tunbäck

Uncensored-Voices-Essays-and-Poems-and-Art-Works-by-exiled-Eritreans-fra-PEN.

Uncensored-Voices-Essays-and-Poems-and-Art-Works-by-exiled-Eritreans-fra-PEN.

Den 18 september 2001 är som vilken tisdagsmorgon som helst för Salomon Abera. Han skall läsa morgonnyheterna i eritreansk radio. Som vanligt har han gått upp kl. 4.30, och nu sitter han i studion med bara minuter kvar till sändning.

Han ser att teknikern får telefon. Hon vinkar åt honom att komma. Så kort före sändning? Hon ser både nervös och stressad ut, så medan sekunderna rinner iväg han går ut i kontrollrummet. Teknikern ger honom luren.

Det är Naizghi Kiflu, Eritreas informationsminister. Naizghi beordrar Salomon att komma. De får spela musik i radion så länge.

Salomon vet det inte ännu, men det som sker är den kupp president Isaias Afewerki genomförde i sitt land och som fortfarande, över 17 år senare, gör att svenske Dawit Isaak och tusentals andra hålls som politiska fångar i landet.

Berättelsen finns med i antologin (Un)censored Voices, (O)censurerade röster, som getts ut i samarbete mellan PEN Eritrea, PEN Österrike och tyskspråkiga Schweiz. I början på november hölls den Andra strategikonferensen om Eritrea i Wien. Österrikiska PEN sammanför personer som på olika sätt arbetar för yttrandefrihet i Eritrea, både exileritreaner och andra – som jag från Reportrar utan gränser. Antologin är ett konkret resultat av samarbetet. Mötesdiskussionerna handlar om vad mer som kan göras framåt. Det blir en möjlighet att knyta nya kontakter och ta fram nya idéer. Tvärtemot vad en del kanske tror pågår arbetet oförtrutet och även långt utanför Sveriges gränser. Sommarens fredsavtal mellan Eritrea och Etiopien väcker hopp. Men ännu har inget skett när det gäller de politiska fångarna. Som så många gånger genom åren har det stannat vid rykten om frigivanden.

Vårt arbete måste gå vidare.

(O)censurerade röster innehåller texter som beskriver fångenskap – som Tesfagiorgis Habtes. Hans 2x2x2 meters betongkub till cell. Allteftersom hans dröm om frihet sakta förtvinar försöker han se den som sitt hem och göra det så bekvämt det går. Han sitter fängslad 2009-2013.

Eller texter som Abraham Zeres, om exilen. Han brukade läsa texter av berömda författare i exil, Dostojevskij, Mahmoud Dervish, Ngugi wa Thiong’o och tänka att han själv kanske skulle bli en bättre författare i exil. Numera vet han att exilen varken är exotisk eller inspirerande. Det tog Abraham Zere två år att inse att han faktiskt var trygg och kunde sluta se sig över axeln. Efter sex år har begreppet ”hemma” blivit alltmer flyktigt. Efter alla flyttar, alla olika adresser och postnummer är ”hemma” hans epostadress.

En dikt handlar om det bitterljuva Asmara, en annan är skriven av Amanuel Asrat, journalist och poet som greps samtidigt med Dawit. Han är den ende av de 14 författarna i boken som är kvar i Eritrea. Som fånge, isolerad och utan att vi vet var.

Samtidigt med Eritreakonferensen pågår bokmässan i Wien. Ett av arrangemangen är högläsning ur antologin.

Att svenska PEN och Reportrar utan gränser låtit översätta Dawit Isaaks texter till engelska och franska i boken Hope/Espoir väcker förstås intresse i den skrivande och läsande församlingen på konferensen. Just hoppet att kunna bryta censuren och tystnaden är en stark, förenande drivkraft. Att texter når ut är i sig både ett mål och ett medel i den kampen.

Den gången, den 18 september 2001, får Salomon Abera en bulletin i handen av ministern. Han beordras läsa upp den i radio. Bulletinen innehåller dödsdomen för den unga eritreanska pressen och efter sändningen, i kafeterian, berättar en kollega för Salomon att tillslagen redan börjat. De toppolitiker som argumenterat för att hålla val håller på att föras bort. De har inte setts till sedan dess.

(Un)censored voices: Essays, Poems and Art Works by Exiled Eritreans har redigerats av Daniel R. Mekonnen, Tedros Abraham och Abraham T. Zere.

(Denne omtalen av boken ble første gang publisert i fagforbundsavisen Journalisten, 6. desember 2018.)

https://www.journalisten.se/debatt/den-svenska-rapporteringen-kring-eritrea-kan-ge-kanslan-av-att-inget-hander

 

Legg inn kommentar

Vennligst oppgi ditt navn

Ditt navn er påkrevd

Vennligst oppgi en gyldig epostadresse

En epostadresse er påkrevd

Vennligst legg inn din melding

NORSKE DRAMATIKERES FORBUND - WRITERS GUILD OF NORWAY

Besøks- og postaddresse:
Kronprinsens gate 17
0251 Oslo

Telefon: 22 47 89 50
Epost: post@dramatiker.no
Org nr: 971 278 188

Dramatikerforbundet © 2021 Alle rettigheter. | Personvernerklæring | Ansvarlig redaktør: Monica Boracco.

WordPress fra wp-hosting.no